Sverkerseken

Cirka en kilometer norr om borgruinen vid Näs står en ensam ek. Denna ek kallas för Sverkerseken.

”När den tunga ekporten i muren till Näs öppnades var det dock som om all kyla i deras leder hade försvunnit och som de glödgades av spänning. De såg en man komma ut med två män vid sin sida. De såg de tre gå mot stranden helt nära den plats där de själva stod. Arn gjorde en rörelse som för att spänna sin båge men de andra tre hejdade honom genast.

I det svaga gryningsljuset var (det) svårt att urskilja färger. Men då de tre männen från borgen gick förbi på bara några stegs avstånd syntes att den som gick främst bar röd mantel och ett gyllene kors som glimmade vid hans hals.

Knut Eriksson höll varnande upp sin hand för att ingen skulle göra något före honom trots att de nu alla förstått att det var kungen som gått förbi. Kung Karl Sverkersson gick ända ner till Vätterns strand. Där stannade han och böjde sig ner till vattnet och tog en handfull som han drack innan han sjönk ner på knä för att för sista gången be tacksägelse för att just detta vatten ännu en natt räddat hans liv.

Det var inte frost i marken. Därför kunde Knut Eriksson nu stiga fram så fort de tre vid strandkanten hade fallit på knä utan att de hörde honom komma. Han högg genast huvudet av kungen och därefter (av) den ene av de två hirdmännen. Men den andre dödade han inte.”_ (Ur Vägen till Jerusalem av Jan Guillou)

På detta sätt beskriver Guillou det drama som utspelade sig här på Visingsö år 1167, då kung Karl Sverkersson mördades. Hur det egentligen gick till är det ingen som vet. Att dådet lyckades på det trygga Visingsö ska ha berott på svek från någon av kungens närstående.

Det finns en lokal sägen som berättar att kungen mördades påsken år 1167, då han var på väg mot Näs efter att ha firat Skärtorsdagsmässa i Ströja kyrka. Liket ska sedan ha bundits fast vid en tusenårig ek som fram till 1900-talet växte här. Eken som du ser idag planterades 1956 av Visingsö Hembygdsförening.