Sagor om Visingsö

Jätten Vist

För mycket, mycket länge sedan, innan de första människorna kom Norden så bodde det jättar i våra skogar och bland våra berg. Jättarna såg nästan ut som du och jag, förutom att de var mycket, mycket större och starkare än oss. Om de var riktigt trötta så kunde de sova i flera hundra år i sträck. När de låg och sov såg de ut som stora berg, och för att de låg stilla så länge började det växa buskar och träd på dem. När de vaknade och reste sig upp så började marken att röra på sig, precis som den gör när det är jordbävning.

Jättarna tyckte mycket om att kasta och flytta på stora saker. Om du ser ett stort stenblock på en åker någon gång så kan du vara säker på att en jätte har slängt iväg det dit. Och om det finns flera så kanske han eller hon tävlade om vem som kunde kasta längst med sina vänner. Jättarna har också hjälp till att skapa vår natur genom att lyfta på tuvor av land för att skapa sjöar. Kanske var det precis så som Vättern skapades. Vättern är Sveriges djupaste och näst största sjö. Den är omgiven av tre landskap, på höger sida ligger Småland och Östergötland och på den vänstra sidan ligger Västergötland.

En gång i tiden bodde det en familj av jättar i Vistakulle, som ligger precis jämte Vättern i Småland. Pappan kallades för Jätten Vist, och en dag var han och hans fru bjudna på kalas i Västergötland. Jätten Vists fru var gravid så det var svårt för henne att gå långa sträckor. De två jättarna valde därför att ta en genväg till kalaset genom att kliva rakt över Vättern. Jätten Vist och hans fru var så stora att de bara behövde ta ett litet skutt för att ta sig från ena sidan, till den andra. Men jättar var kända för att vara mycket hungriga. Frun åt massor av godsaker under hela kvällen och när de skulle kliva tillbaka över sjön fick hon problem. Hon hade ätit för mycket för att kunna hoppa. För att hjälpa sin fru så tog Jätten Vist upp en stor tuva med mark och kastade ut den i sjön, så att hon kunde kliva på den och ta sig över vattnet. Tuvan ligger kvar i mitten av Vättern än idag, och kallas för Visingsö.

Slottsruinen i Näs

Det var en mörk och kall natt för länge sedan, i en tid då Sverige fortfarande kallades för Svearike och riddare patrullerade i skogarna. En gammal man hade precis gjort upp en eld där han och hans barnbarn kunde värma sig. De hade gått i flera dagar för att kunna ta sig till en plats som kallades Visingsö, som låg mitt i sjön Vättern. Barnet var nyfiket och bad om att få höra historier om ön de var på väg till.

Den gamle mannen tittade in i elden och började berätta om hur platsen skapades av en jätte för väldigt, väldigt länge sedan. Barnets ögon var stora av spänning och han bad om att få höra mer. Mannen började då beskriva den storslagna kungaborgen Näs, som låg på öns södra udde. Där hade han vuxit upp som barn till en tjänarinna. Det var kung Sverker den äldre från Östergötland som lät bygga borgen på 1150-talet och sedan dess hade många kungar styrt hela riket därifrån. Borgen låg på en plats precis vid vattnet som gjorde att riddarna kunde spana efter fiender som försökte gå till attack, både från vattnet och på land. Därför var det en mycket säker plats, och många mäktiga män från hela landet samlades där för att ha stora möten och fester. Det var en levande plats full av tjänare, och varm och god mat.

Den äldre mannen fortsatte att berätta om den enorma borgen som bestod av flera torn, stora salar och många smala gångar som bara barn kunde ta sig igenom. Dem hade mannen utforskat tillsammans med sina vänner när han var liten. Där fanns också lönndörrar och spännande hemligheter att upptäcka bakom varje vrå. Det var även i borgen som kungarna samlade sina förmögenheter, så där fanns det många skatter och kistor fyllda av guld och vackra smycken.

Tillslut somnade barnet gott bredvid den sprakande och värmande elden, och till ljudet av den gamle mannens berättelser. Hela natten drömde han om kungar och riddare. Och om att få utforska den spännande kungaborgen, och att hitta guldkistor och hemligheter.

Än idag finns ruinerna från kungaborgen Näs kvar på Visingsö, men mycket av byggnaden har försvunnit ner i sjön Vättern, som ön ligger i. Du kan själv besöka platsen som förr var full av kungar, riddare och guld, och se om du kan hitta en gömd skatt eller spår från de som en gång bodde där.

Per Brahe

Solen strålar över Vätterns blåa och glittrande vatten. Det är en varm sommardag och greven Per Brahe den yngre tittar ut över Visingsborgs stora borggård som kryllar av människor. Grevens farfar fick nästan hela Visingsö i sin ägo av kung Erik, och nu har den gått i arv till hans sonson. På ön har Per Brahe sett till att färdigställa bygget av den stora slottsborgen där han nu bor. Visingsborg är byggd som en fyrkant, och har ett högt torn i varje hörn. Från sitt rum kan Per Brahe blicka ut över vattnet och långt i fjärran kan han skåda staden Gränna, som han en gång grundat.

Det är en ljuvlig dag och Per Brahe, som är en mycket lärd man, spenderar gärna sin tid på att läsa. Han packar ner några böcker i en väska och beger sig ut på en av sina dagliga promenader. Han slår sig ner en bit från slottsborgen och bläddrar i sin bok en stund. Efter en stund hör han något som stör hans koncentration. Snabba fotsteg, grenar som knäcks och flåsande andetag. Greven kikar ut från sin bekväma läsplats intill ett stort och böljande ekträd, och får se en pojke som springer rakt mot honom i riktning från slottsborgen. På ryggen har pojken en pilbåge, och fickorna ser ut att vara fulla av mat.

Full av nyfikenhet över den unge pojken tar sig greven upp på fötter, och lyckas stoppa hans flykt. Intresserat och vänligt frågar Per Brahe vart pojken är på väg, och varför han har så bråttom. Pojken blir nervös, men erkänner snart att han har stulit mat från borggården och försöker fly därifrån, helt ovetandes om vem han pratar med. Greven, som är en rättvis man, blir först upprörd över pojkens stöld. Men han blir också imponerad av att han lyckats ta sig in och ut i borgen utan att soldaterna som bevakar den stora slottsborgen lyckats se honom.

Per Brahe plockar upp ett äpple som trillat ut från pojkens ficka, och ger honom ett erbjudande. Om han lyckas träffa äpplet med sin pilbåge är han välkommen att bli en del av grevens stora arme, om han samtidigt lovar att bli en hederlig man. Om han missar kommer han att anmälas för stöld.

Pojken godtar erbjudandet, och Per Brahe placerar äpplet på en stubbe. Med skakiga händer tar pojken upp sin pilbåge. Han siktar och andas djupt. Sedan låter han pilen flyga. Och den träffar mitt i prick.