Stadsparken – en plats för nöje, möten och minnen

Tennis, krocket och vinterns nöjen

Men tillbaka till det lokala. En sport som redan tidigt utvecklades i parken var lawn tennis, med tre banor till att börja med. Bara 25 år tidigare hade den utvecklats ur önskan att spela något mer livligt än krocket och den fick snabb spridning. Tennisen skulle även den bli kvar länge uppe i parken. Fortfarande finns ett par banor kvar, men det är länge sedan man gjorde upp på dem om Stadsparkspokalen. Krocket var förresten också med redan i början. Precis som med flera av de andra spelen kunde sugna spelare hyra utrustningen på plats, som med dagens Piffl. Inte minst var det smidigt vintertid då lusten att åka skidskor eller kälke smög på. Vid sekelskiftet 1900 hade den första bilen ännu inte besökt Jönköping och varken buss eller spårvagn fanns. Nej, det var en lång promenad på en stig över Bäckalyckans gård innan du kom till parken och få hade lyckan att själva äga skridskor eller kälke.

Lekplatsens utveckling och trafiklekens glansdagar

Stadsparken blev fort den troligtvis vanligaste utflyktsplatsen för stadens arbetarfamiljer. Det ledde i sin tur till att ännu mer satsades på att underhålla gästerna. Därför började det jämte den gamla lekplatsen (som alltså var en idrottsplats) nu även komma en lekplats i vår tids mening. På tidiga bilder syns någon sorts slänggunga på planen framför det som skulle bli Stugan. Även denna aktivitet skulle med tiden växa till sig ordentligt och har idag flyttats och blivit en av stadens största lekplatser. Förresten, vilka minns den gamla trafikplatsen direkt till vänster efter backen i Skjutsarbacken? Troligtvis anlagd inför högertrafikomläggningen fanns den kvar i minst 20 år och skänkte nöje åt främst cykelsugna barn.

Kiosken, Stugan och Alphyddan – byggnader med historia

Stadsparkens första hus var en kiosk som låg på planen där Stugan idag står. Den öppnade redan 1897 och sålde inte oväntat kaffe och läskedrycker. Mindre ordinär var uppgörelsen för hyran. Mannen som drev kiosken betalade för sig genom att hålla parkens gångar i ordning och städa dess toaletter. Rörelsen visade sig mycket lukrativ och 1901 tog Stadsparkssällskapet över. Snart var kiosken för liten och beslut fattades om att bygga vad som idag är Stugan. Huset var klart 1903 och bestod delvis av material från parkens rivna skyttepaviljongen. 1907 och 1943 byggdes det också ut för att kunna svara mot ännu fler gäster. Utsidan har sedan dess varit sig i stort sett lik. Det är en vacker byggnad, med en historia som i delar alltså är äldre än parken själv. Man var bra på återbruk förr.
Alphyddan var ett år äldre än Stugan och öppnade 1902 under namnet Jönköpings Turisthotell. Ursprungligen hade byggnaden varit paviljong för Mosskulturföreningen på 1901 års Industri- och slöjdutställning i Gävle. Några hugade Jönköpingsbor tänkte att det nog skulle gå att göra pengar på byggnaden i hemstaden. Det gjorde det också, även om standarden inte var den bästa på det vackra huset. Inte sällan hölls studentfester och andra större evenemang här uppe på höjden och den milsvida utsikten över stad, sjö och skog drog folk. Det är verkligen en pärla vi förlorat. Alphyddans slut var en brand som ledde till rivning av nästan hela fastigheten. Minst två delar av det överlevde dock och hamnade på olika platser i staden. Vilken dröm om någon kunde uppföra ett likadant hus igen!

Dansens diskreta entré och kulturens plats i parken

Dans har länge varit en del av parkens lockelse. Den gamla rotundan som försvann 1963 hade en speciell historia eftersom den från början inte fick kallas dansbana. De ansågs inte vara moraliska. För att undkomma debatt om dansbaneeländet och ungdomens förfall var det på pappret istället ett förråd med en sal ovanpå. Att det gick att ordna dans där var bara en trevlig bieffekt, inte minst ekonomiskt. Till sist några rader om de många historiska kulturbyggnaderna. Det var Norra Smålands Fornminnesförening, föregångaren till länsmuseet, som ordnade kyrka, klockstapel, ryggåsstuga och så vidare till parken. Även runstenen och de många milstenarna införskaffades av dem. Tanken var att ha ett pedagogiskt inslag som anknöt till både livet på landet och förr. Alltjämt lockar de besökare och det är bara att begråta det faktum att ”satanister” brände Bäckaby kyrka för 25 år sedan. Tänk er att ha bröllop där och sedan mottagning på Alphyddan efteråt, fantastiskt!

Parkens själ och årstidernas skönhet

Byggnader och nöjen har som vi ser kommit och gått i stadsparken. I de tidigare inläggen har vi mött förlorade pärlor som Alphyddan, Rotundan och Bäckaby kyrka. Men trots förändringarna känns parkens själ och grund intakt; en plats att träffas på och röra sig i, med vacker natur, lugn och storslagen utsikt. Det är inte mycket som slår området på fingrarna när det gäller sprakande höstfärger, snötäckt vinterlandskap, spirande vitsippsvår eller lummig högsommar. De prickade onekligen rätt i Stadsparkssällskapet när de köpte stadens gamla skjutshage och schasade iväg de ”fulla karlar och annat otyg” som funnits vid Kanonberget. Men vilka var de, och hur påverkade deras arbete parken?

Människorna bakom visionen

Stadsparkens förste starke man var postmästare J.A. Olsson som 1896–1916 höll i rodret och sörjde det faktum att posten tog så mycket tid han istället kunnat lägga på sitt skötebarn. Han tvekade inte att själv dyka ner bland buskar och odlingar för att förbättra känslan av en naturlig skog, så som parken först såg ut. På hans tid var den tätare och med betydligt mer barrträd än idag. Då fick man också fortfarande ta bilen till, genom och i parken. Saknades det bensin fanns det en pump vid Alphyddan. Olsson efterträddes av Henrik Karnell som under 26 år, till 1942, styrde. Han hade varit med ända sedan Stadsparkssällskapet grundades 1896 och fortsatte på den inslagna linjen att arbeta för ett grönt reservat mitt i bebyggelsen. När han klev av övergick parken efter närmare femtio år i stadens ägo. Sedan dess har lövskogen brett ut sig på barrträdens bekostnad, och antalet djurhagar ökat. Båda männen finns förresten avbildade där uppe. Olsson som fantastisk staty strax nedanför lekplatsen och Karnell som vacker relief i backen upp från S:t Pauligatan.
En man som aldrig avbildades i parken var Algot Friberg. Han verkade jämsides med de båda andra, men inte för sällskapet. Friberg var den som byggde friluftsmuseet och införskaffade byggnaderna till parken. Detta skedde genom Norra Smålands Fornminnesförening. Men Bäckaby kyrka var han så kall att han köpte innan föreningen kommit till, för egna pengar. Hittar man en bra deal ska man inte tveka. Efter den följde ytterligare såväl nya byggnader som ett museum nere i staden. Så lades grunden för Jönköpings läns museum, som snart 125 år senare lever vidare i god hälsa.